Varje gång, när något påminner, uppstår kalla kårar och isande rysningar längst ryggraden. Men efter rysningarna kommer hatet. Hur man som människa kan vara så underbar men så fruktansvärd och ändå kunna leva som att inget hänt för att man verkligen inte har någon personlighets uppfattning om sig själv.

Efter hatet kommer vemodet, där alla bilder, känslor, nyanser utav blåmärken blir som en blank klump i själen. Allt tar ut sig självt.

Kärleken-den svarta blicken, omsorg-den hårda handen, pussarna-kontrollen, de fina orden- de hårda, tankarna om evigheten- luftkapaciteten som stryps.

Som en film har den spelats i reepit läge, allt för länge. Nu bygger känslan på stoppknappen. de steget mot friheten fast tiden känts som evigheter utav höga murar, med en liten plastspade.

Tack och lov, ingen brådska, ihärdighet i viljan, de som bär upp när man stupar och de som vet hur man älskar. Och mitt i allt, ett gryn som fyller upp allt i hjärtat, så naturligt och så livssträvande.

Kommer aldrig se dig, och om den högre makten nämner ett  måste, så kommer det inte finnas någon dörrmatta, 

För, den tid som alla visste skulle komma, en tid utav förstående, en tid med bilden att kunna se. Den har kommit för länge sedan och min förståelse har fått ögonen klara från allt skrot och damm..

Du kommer vara kvar med samma folk, leva kvar i samma damm och i samma kläder, bli glad utav samma rus som en lögn i ett vackert väder i ett övergivet hus.

Medan jag för länge sedan har tagit steget från vår sista dans.