Städ, tvätt, rester. Nu har vi påbörjat denna ovala och ojämna veckan. Något fick mig att öppna upp min tanke idag, och tanken var mig själv. Min del av verkligheten, min del att välja vänner, min del att leva, min del utav att inte välja, min del utav att vara jag och min del utav att vara mamma. Det var som tanken ville putta till mig och säga " hej lyssna, hör du mig inte" ?. Och det jag skulle vilja skrika ut var " Joooo, jag hör dig, men fattar du inte!, jag vill inte lyssna".

Det räcker aldrig , det finns aldrig tid. Jag har tid som en liten kyrkråtta. Tid är tid som går, tickar och veckor går allt för fort och medans jag hinner tänka tanken "vad har jag gjort" så har månaderna 3 flugit förbi. Och jag hänger med , i ett stadigt grepp om repet som ska vara den "röda" tråden. Men om vi nu redan har jämt och ojämnt i livet, då känns den där "röda" helt plötsligt väldigt onödig.

Det är tyst, och jag kommer vakna utan prins som säger " jag älskar dig", känna morgonstressen i kroppen men med ingenstans att utföra den. Men ändå så finner jag ro i att pärlplattor, trolldeg och 1000 bitar av lego får vara på pausläge. I min ro har jag funnit mig själv, en stund att vara, den stunden jag själv sätter som pausläge när du är här min kärlek.

Jag hade inte tänkt lösa några världsproblem ikväll, jag hade bara tänkt vara den jag är i stillhet, med eller utan den jämna och ojämna veckan. Den stillheten blir en kall och varm luft, ute i det fria för en stund, för nu är klockan allt förbi din vakentid.
Godnatt råttofanten.