Ja du ”VinterErik”, precis som jag sa till min mamma engång när jag var väldigt liten och mamma verkligen ville att jag skulle ta på mig mina handskar innan jag skulle ut och leka i snön. Det gången min mamma påminde mig om, och om, och om igen att jag skulle ta på mig mina handskar annars skulle, du ”VinterErik”, komma och bita mig i fingrarna.
Jag säger precis som jag sa då ”men mamma tror du fortfarande på dom där gubbarna”
(När det ännu inte går att undvika, när det är här, framför oss, vi ser det, vi hör det, vi känner det. Tråkigt att du skulle börja tro på dessa gubbar nu.)

Jag är glad att mina första snöflingor och min väg att vandra är som naturen, en enkel och glasklar väg att vandra på utan bekräftelse/befrielse behov, och ingen vallfärd utav ångestkramp precis som naturen valt att vara. En vintrig tid med tid av trygghet och varma filtar.

Mina första snödrömmar detta år bildades när kylan kom, det jag känner, som jag ser, och som jag hör när knastret mot skosulor möter ytan precis som locket utav en pannacotta går itu.

En varm ostmacka med skinka och remouladsås, grillad över eld i ett järn med en kopp varm choklad att snutta på. Tittande på en vit backe av snö, och de första kort som tagits på en liten när han för första gången bestiger en slalombacke.
Den första skoterturen med vintriga kläder, med känslan jag lever när snön och vinden yr precis bredvid mina fötter där skoterspåren blir spår till hem.

Hemma, genom dörren tar man utav sig ett ton utav kläder som hållit de vintriga drömmarna varma och möts utav känsla, kärlek och roliga kortspel, framför en brasa tillsammans med dem som delar precis det vintriga drömmar jag ser när jag tittar ut över de snöbelagda gatorna som denna dag erbjuder oss.