Jag känner mig hemma, jag känner mig lycklig, jag känner mig som jag. Kan du se? Ekot som förföljer mig hänger inte med. Natten är här, jag myser ner i min dubbelsäng med en varm liten själ, mitt "andra alterego" min lilla, men så stor i sina nyanser. Jag lyssnar på världen utanför , släckta ljus och njuter utav lukten som kudden omger mig. Kan du känna? Kan du se? Min blomma som jag plockat har landat på "jag vill", överlev, stå och va grassiös i din värld som du existerar i. Vara eller inte vara, jag somnar med en tanke " jag vill verkligen vara här"...

Det är mörkt. Natten är mörk. Träden syns, men dimman gör att träd och gräs, blir mystiska. Vill vi? Vill vi inte? Det är precis som när jag var så ung att jag plockade upp en liten liten "älskar du, älskar du inte" blomma. Den natten "log" jag för mig själv, den natten somnade jag med tanken, " jag vet"..

Det kommer inte bli så, (inte på direkten)

Men om vi ej kan se oss själva, hur ska då andra kunna se dig, och hur kan vi då titta upp och se andra. ?

Våra sätt är våran oslipade diamant, och vi kommer aldrig kunna undvika att fortsätta slipas till livet tar slut.
Vi borde lära oss att leva med vissa kanter, vissa som är vassa, vissa runda, vissa som syns och vissa som syns mindre som vi alla, mer eller mindre har. Sträcka på sig, lysa lite starkare fler dagar på året.

Vi borde känna att vi gör en del av det hela, precis som en liten myra i sin myrstack. Vi drar alla våra strån, bygger upp våra kolonier till de vi har och det som vi kommer skaffa. Vi gör det automatiskt varje dag, men vi ser sällan kvittot vi fick efteråt, vi var allt för snabba på att kasta bort det i soptunnan bredvid. Detta eftersom vi helt enkelt har överlevnads strategier i våran ryggmärg, ett gemensamt intresse. Vi bygger bara på olika sätt, andra koncept, med annat material. 

Döm dig själv med motta, och ta dig själv tid, tid till att titta på ditt kvitto då och då, för jag tror vi alla skulle bli glatt överaskade.

Citat,"Döm inte i vredesmod, för vreden går över men domen står oftast kvar."

Städ, tvätt, rester. Nu har vi påbörjat denna ovala och ojämna veckan. Något fick mig att öppna upp min tanke idag, och tanken var mig själv. Min del av verkligheten, min del att välja vänner, min del att leva, min del utav att inte välja, min del utav att vara jag och min del utav att vara mamma. Det var som tanken ville putta till mig och säga " hej lyssna, hör du mig inte" ?. Och det jag skulle vilja skrika ut var " Joooo, jag hör dig, men fattar du inte!, jag vill inte lyssna".

Det räcker aldrig , det finns aldrig tid. Jag har tid som en liten kyrkråtta. Tid är tid som går, tickar och veckor går allt för fort och medans jag hinner tänka tanken "vad har jag gjort" så har månaderna 3 flugit förbi. Och jag hänger med , i ett stadigt grepp om repet som ska vara den "röda" tråden. Men om vi nu redan har jämt och ojämnt i livet, då känns den där "röda" helt plötsligt väldigt onödig.

Det är tyst, och jag kommer vakna utan prins som säger " jag älskar dig", känna morgonstressen i kroppen men med ingenstans att utföra den. Men ändå så finner jag ro i att pärlplattor, trolldeg och 1000 bitar av lego får vara på pausläge. I min ro har jag funnit mig själv, en stund att vara, den stunden jag själv sätter som pausläge när du är här min kärlek.

Jag hade inte tänkt lösa några världsproblem ikväll, jag hade bara tänkt vara den jag är i stillhet, med eller utan den jämna och ojämna veckan. Den stillheten blir en kall och varm luft, ute i det fria för en stund, för nu är klockan allt förbi din vakentid.
Godnatt råttofanten.

Vips, helt plötsligt hade de flyttat, en helg gick och vips var några nya inflyttade. Trodde inte jag skulle känna så mycket i själen eftersom vi alla vet att våran dag snart även kommer. Men det känns, långt ner i hjärtat. Jag har inte bara bott här, jag har älskat, hatat, varit mamma ,sett en liten säga "mamma" och ta sina första steg, varit fördärvad, varit lycklig, varit en vän, sambo, mamma, en granne, gemenskap i detta lilla område i det stora samhället, den platsen är här. När vi tittar ut genom fönstret nu ser vi bara en del utav det  som det brukar vara, skratt på gården, solande människor, vattenpipan ute i gräset, surströmmings skivan mellan grillarna, en fika tillsammans med sin bästa vän och hennes barn, en granne som inte bara sa hej, utan ett hej, hur står det till, och satte sig ned för att prata. En omtanke och en hjärtlig tanke. En känsla att när man efter en resa, kommer hem och känner" jag är så trygg här" mellan dessa människor. Vi tar hand om varandra. Grannar som hjälper en kvinna med barn och ingen man, bara för att bära in och hjälpa att installera, grannar som hjälper andra grannar att flytta in när två ska byta lägenhet, och sluter upp i gårdens centrum för att svalka sig med en kall öl, innan mer lyftande ska ske. En granne som får ta över ens hemnyckel för att ta hand om ens nakna katt när man är bortrest och när man kommer hem finner en liten lila hemmagjord katt leksak, liggandes på golvet, en granne som ger en annan granne den största kramen, när en kram behövdes, som lystnade när allt var väldigt svårt. En granne som går över och lagar frukost till en gammal, när hon inte mår bra, hjälper henne att hålla koll på mediciner och hur hon mår, innan hon åker på jobbet.

   Hjärtat i centrum, det är ej stan, det har varit här, tillsammans med er som har gjort detta trygga hjärta som det blivit, den del vi delat, den del vi givit utav oss själva, den stora delen av kärlek som vi haft och spridit.

Jag tackar inte bara för dessa fina år tillsammans med er, jag bugar mig och önskar att jag kommer få uppleva denna värme igen. *All lycka ger jag er, mina kära grannar. Ni har era egna spår i min själ*.

Tanken är- gör det. Men några blodkroppar som andas säger ta det försiktigt. All oro om allt, jag hade kunnat önska att det vore en era där jag inte behöver önska längre. Men jag önskar inte längre, jag bär med mig allt och hoppas efter.

Efter är nog ett ord som, betyder att jag hellre vakar. Vi gör något, och sedan ska vi se/vänta. Jag har nog vuxit ifrån detta, jag ser hellre min bok och min trygghet, och kämpar för att den ska finnas kvar. Men ikväll hade jag faktiskt tänkt njuta av att inte behöva vara allt jag varit. En lukt omger mig , och känslan ringer inuti , helt själv . Tror jag följer höstens vind i att följa med. Men bara om löven visar mig vägen.