Ekot, Ekot som inte kommer tillbaka som vanligt eko brukar göra. Tystnad, lugnt och harmoniskt. Efter många försök till att bryta ut älskar jag nu min bubbla av ensamhet. Att inte behöva göra något, bara vara i sig själv. Jag har gått och blivit den där kyrkråttan som man nästan aldrig ser, men jag trivs med att vara just kyrkråttan. Från att vara i situationer/händelsens centrum väljer jag nu själv att vara "ramen till tavlan" tavlan får gärna vara mitten, medan jag (ramen) är på sidan. Jag har aldrig varit någon som klättrat på väggen, jag har aldrig varit den som i förtvivlan måste befinna mig där andra befinner sig. Jag kan i lugnet bara vara där jag befinner mig, helt själv. Kan detta vara ett "mamma" dilemma? Att när den jämna veckan är över välkomnar man en lugn ojämn vecka.? Att bara kunna vara och göra som man själv vill, utan tider att passa, mat att laga, kläder att tvätta, saker att plocka, disk att diska.. Kunna bestämma över tiden, när och hur länge man vill ha sina toabesök, eller hur länge man väljer att stå i duschen, friheten att kunna göra det man inte hinner med den jämna veckan. Men utan den jämna veckan skulle jag aldrig ha den ojämna, därför tackar jag för att jag har de bästa av de båda. Dvs min lilla godispåse utav gott och blandat( utan lakritsen). Det är nu söndag och sista veckan tillsammans med en underbar liten innan jag packar mina väskor fyllda med varma kläder och sätter min rumpa i en flygplans stol ledande till England. 3 veckor utan den ena halvan av godispåsen, 3 veckor utan den godaste karamell med de finaste papperet och 2 veckor utav främmande människor, ställen, och skolor. Med detta i tanken hade jag nu tänkt göra precis som Gud på en söndag gjorde, dvs ta en paus, en fikarast från jordens skapande och bara vara, vara i tystnaden, själv och helt ensam. Njuta utav att jag faktiskt älskar att vara, bara med mig själv.