Utanför fönstret rinner Yorkriver och efter en frusen dag ute med en turvandring i ett historiskt perspektiv, njuter jag med ett glas vitt och en lugn minut för mig själv. De andra tappra kämpar fortfarande med att spendera de sista minutrarna till ett julklapps inköp. Fast snön är långt ifrån att vilja närvara med sitt sällskap. För några år sedan hade jag inte kunnat vara i bara ett sällskap, dvs i bara sällskap med mig själv. Jag tror man ser sig själv som ensam, och dömer sig själv innan man ens hunnit in mellan glasdörren och värmen. Varför? Vi är alla olika. Och ibland är just stunden med bara sig själv det man mest behöver. Jag njuter för att jag just är den kvinnan idag som inte behöver vara någon annan än mig själv, och jag njuter utav stunden tillsammans med denna fantastiska människa. Denna starka, denna med perspektivet till livet, denna som lever varje dag och njuter utav vad dagen ger, och det viktigaste att faktiskt kunna vara underbart lycklig tillsammans med andra men även med bara sig själv...