Ibland, ibland blir jag helt slut över människor som ännu inte valt att strukturera upp. Än hur vi vrider och vänder på allt blir en del rätt tjatiga och speciellt påtagna konsikvenser.

Det har kommit till den jämna veckan, där jag bygger, konstruerar, vrider och bänder på tråd och nål för att bygga ett Ikea varuhus från högen utav något som liknar en liten bit av öknen i Sahara. Men fast det känns helt omöjligt ibland är det dom bästa veckorna utav tid jag har.

För när, när hade man tänkt i ett förhållande, som man har, att börja tänka på ojämnheten i något som man började bygga något, att senare kommer de udda och det jämna verkligen spela stor roll tror i det kommande livet. Vi ska nu alltså bry oss om jämna och ojämna veckor, tiden att ha det man fött till världen ska vara en delad räkmacka, att man nu ska dela denna fantastiska räkmacka och räkna alla 24 x 7 timmar som går tills nästa gång jag får tillbringa en vecka med panduro hobby och fast den udda veckan sitter fortfarande detta planerandet, schemaläggning, strukturen, hålla reda på kunskapen om ett litet frö, som en del i min redan färdigvuxna ryggrad.

En del liv följer delar man redan hunnit med som 21, medan vissa fortfarande fast omedvetet leder "hitta själv" kurs.

Jag är glad över att jag inte befinner mig själv i självjusterande perioder, än om vi under hela livet ändras och byggs upp från ingenting till något. Men den del som den udda veckan inbringar och utesluter är känslan att jag hellre inte skulle vilja räkna 24 x 7 dar, utan att du skulle varit här 24 timmar i mitt dygn.

Trygghet är självbevarelse i en värld som du och jag lever i, och jag kommer alltid vara tryggheten i det livet som du kommer leva än vars du befinner dig.

Den fina, den graciösa utav alla regnbågens färger. Du stod alltid och vinkade när jag åkte och kysste mig ömt på kinden när jag kom åter. Du var för snäll för ditt eget bästa, och du drunknade i andras måsten. Livet utan dig har varit en tid som varit hård men kärleksfull. Om du såg dina barn idag, vad skulle du säga pappa? Ibland undrar jag, och ibland blir jag arg för att du inte kan uttrycka allt som du borde vara en del utav. Jag har förstått dina svagheter, eftersom i den slutliga tiden vi hade tillsammans pratade du ganska mycket och när du inte pratade yrade du i massor. Vem kunde se detta pappa? Förutse vars jag efter 13 år utan dig skulle vara.? Efter så många hårda måsten tryckta på dina skuldror att bära och så lite ljus som sipprade in i ditt inre, jag tror inte du skulle kunnat gått igenom det som händer just nu i denna nutid. Du älskade oss båda med svagheter, och jag tillsammans med min bror och din son. Förlåt att jag måste säga men vi är nog inte dessa syskon längre. Det är nu min läkare skulle sagt , du kommer förblöda, din familj kommer lida och din katt kommer svälta. Inte när kejsarsnittet togs. Vi vet båda att de starka överlever, än om det ändå inte blev som det skulle. Och när du djupt bestämde att det skulle vara över så tackar jag dig för att du och min mamma uppfann mig. Att ni magiskt fick min bror och mig, fast inte kärlek höll er ihop. För så länge jag lever kan jag ändra på ett adjö fast jag inte trodde att du skulle kunna dö. Och jag kommer lära mig mer utav växter på latin och kunskaper om norska dansband. Där borta är du och här är jag, jag behöver inte säga hejdå mera min underbara far utan på återseende. Efter jag hunnit gjort allt, och när jag är grå och gammal sittandes bredvid mina barn och barnbarn, då sluter vi cirkeln. Tills dess, får du tillbringa tid med de som tyvärr i livet slitits från våran nutid och ta hand om de änglar som gråter. I din tid blir det ingen tid, men lovar att jag kommer uppdatera dig om vad du gått miste om. Som en diamant i Japan, är du alltid närvarande i mig. Fast jag hade kunnat hoppas att du hade en returbiljett i frivilligt val utav ett dåligt avsked.

Dessa två veckor har varit en tävling i tid, styrka och (vänskap). Vänskapen kom när man mest behövde den.

När sista sucken gjorts, man vet så väl, men man säger inget. Det finns en som infinner sig och tar över. Jag förstår nu att jag egentligen inte förstår min kapacitet, fast hon säger det så ofta. Mycket utav denna tid har varit en tid som alla andra bemärkelser, den är bra om den är bra men om den är dålig? Vad gör ni då? Här skulle jag vilja plocka ned Jesus igen och ställa honom en ängel's diffus dialog om ute eller inne? Han skulle säga motfrågan, vad tycker du? Och som pedagog som jag är säger, "ok, vad tycker du om din arbetsplats, som krigar och för besvär?" , så pass skulle vi och allmänheten också fungera(för inget svar vill infinnas). Vi gömmer det som är mindre bra (pratar med lögn: do,re, mi,fa,)"korsords fysik"men vi pratar väl och fint om den solskens liknande blå himmel som finns. Vi tar allt som ger något.
Men jag hade tänkt sitta här och vänta och roa mig medan, för att jag vet att det finns en tid som snart är här igen, och jag kommer njuta fullt ut varje dag för nyhetens förvärv. Och jag tänker inte göra rätt och göra om, jag kommer välja rätt och va den rätta som jag är, som solsken...
Så Jesus " gör inte om och gör rätt. Gör rätt inför erfarenhet och värdsligt perspektiv " För i mitt lilla perspektiv, levande i 25 år så ser det ut som att du inte alls levt i våran nya nutid eller levt ihuvetaget, och nu står jag domare// En ängel's rätt i samhällets del i symfonin...   Pssst, "jag kommer vinna"!

Våga se, våga vara, och våga känna. Flera utav oss människor borde kunna denna enkla kombinationen. Livet är inte alls som vi tänkt/ skulle vilja/vara/bli men jag lovar,det kommer bli bra. Så mitt 2013, Är det år som jag säger "detta år kommer säkert vara hårt för många utav oss, för alla är olika, men se det lilla i det stora, vad du än har. Se det lilla och vi kommer se är en hel värld tillsammans."!