Ibland kan man känna, ibland kan man vara, ibland men bara ibland kan jag känna, tycka och vara.

Du är inte alltid dig i styrkan, du är inte alltid dig själv i viljan, ibland men bara ibland väljer jag att krypa ihop, ligga omslingrad i täcket och känna efter, efter ifrån all tid som passerat, hur livet passerar, hur det känns att andas, hur det känns att vara.
Det kanske låter konstigt, men med den tiden vi har här på jorden tycker jag att det är konstigt att vi så många inte tar oss den tiden för själslig energipåfyllnad.

Vi går upp på morgonen, vi uppfyller måsten, krav och någonstans hur vi ska vara i ett samhälle som konstant rör sig och där tiden går fortare och fortare förbi oss, som vädret ändrar vindens riktning höst,vinter,vår, sommar är vi inte ens i närheten utav en strukturerad cirkel, för imorgon kanske vi borde vara lite mer trekantig för att överleva, eller bara för att kunna existera..

Människors kunskap är ofattbar och oändlig men när det kommer till en själslig mittpunkt, dig själv. Är mänskligheten väldigt dålig på att bara vara.

Ta en stund att bara vara, ta en stund att finnas på riktigt, ta en stund där du kan känna dina andetag, dina rörelser när du inte valt att göra något, försök få dina tankar till att ta en paus.
Det kanske låter konstigt, men jag lovar att du kommer ha det svårare med detta än att infinna dig som du borde i det som är runt omkring dig

"Vi som trodde världskrig och kvinnor/män frågan var svår att bita i" Men där försöker vi iaf kämpa för att bli bättre.
Så ibland ta och kämpa för dig själv, ta en stund att kämpa för det som är mittpunkten för att kunna kämpa inför och för.

Ladda dina batterier i stillhet, känn dig kravmärkt, ta inte genvägen och köpa nya på Ica, eller Coop, för islutet kommer vi alla att tänka tillbaka när vi sitter i våran gungstol i ålderns höst, och tiden som ges är tiden, luften, syret vi andas att ha valmöjligheten att ha tittat tillbaka tidigare än vad samhället väljer inför oss..

Trygghet, hur speglar vi trygghet?
Varför må jag gå och lägga mig nu?
Rogivande, hur utrycker vi det, hur förklaras det?
Varför är de så dumma mot mig?
Döden, vad är det?
Varför ska jag tvätta håret?
Livet?


Det finns så många frågor, och ibland är dem lätta och ibland så deffusa att vi må stanna till och tänka efter så att vi svarar rätt, rätt i den mening att det känns som rätt men vi faktiskt inte har tänkt eller ha en aning om vad vi själva egentligen tycker angående/omkring det som frågas.

Det var en gång en människa som berättade att man skulle som person bli bättre på att sätta ord på vad man utrycker och känner. För mänskligheten är det inte naturligt, vi sätter ord och mening, punkt och frågetecken, men när jag ser på barn som är så "rena och nyfödda" tänker jag att de har en sådan livsglädje att de inte bryr sig om meningar, punkt eller struktur. Det är så ivriga att lära sig, de är så ivriga att det ibland kryper i kroppen och må stiga upp tidigt för att hinna med allt som kan ske under en dag.

-Pelle, rätta in dig i ledet, ta Amanda i handen och följ med..
Uppmaning och du ska göra, en vanlig dag på skolan, hemmet, utanför.
Många säger vi styrs utav regler och rätt, men egentligen styrs vi människor utav fördommar och hur vi egentligen ska vara utifrån andra och deras ögon sett.

Jag hade inte tänkt skriva att jag vet, och jag hade inte tänkt skriva ett inlägg där det blir en punkt.
Idag tänkte jag bara göra alla medvetna om allt deffusa som existerar, världen, livet, hur vi som vuxna för vidare tankar och sätt till våra barn, som i framtiden blir våran existens för att vi levt och hur de i sin tur för vidare utifrån de fördommar och tankar vi varit med på att bygga upp.
Vi behöver inte alltid falla in i ledet, och ibland men bara i bland kan vi faktiskt även njuta utav att inte behöva... Men gör det tyst för fördomarna säger att
"det är inte ok att prata öppet om att du njuter att inte infinna dig i ledet där Pelle och Amanda må gå"