Jag ser dig, jag hör dig.
Vi tar alla våra första steg, än om det blir mest på knä i början.
Jag tittar ut och vill springa ifrån, vill inte känna eller tycka.
Minnen finns kvar, precis som snön ligger på marken, hjärtat är här men det ligger överallt runt omkring mig.
Alla bitar är ett puzzel att hitta, jag har fölorat bruksanvisning, jag vet inte hur jag ska göra.
Jag tar dagen som den är, livet, tiden, pusslet, hjärtat.
Jag letar, finner bara mig själv ståendes naken utan allt jag engång hade.
Jag tänker på de som mist allt, hus, familj, barn, vänner, vad de känner. De som flytt från krig, de som flytt för livet.
Jag tittar ut och vill springa, dränka allt mörkt till den nya dagen som gryr utanför.
Jag vill se ljuset så att jag senare kan visa ljuset för dem som befinner sig där vid klippans slut.
Jag vill leva tillsammans med dem som lever.
Jag vill titta ut, hålla dig i handen, puzzla ihop mitt hjärta rätt och aldrig fölora det igen.
Jag vill berätta för dig att vi överlever, att tiden är grym, världen är inte så som vi vill men så som vi skapar det.
Än om tiden inte gör oss rättvis, och tiden får oss att måste puzzla ihop det vi gått miste om. Och än om vi inte valt det själva eller gjort kommer jag alltid hålla din hand så du slipper hoppa.

Fast jag måste bara hitta bruksanvisningen först.