När du tror du har andas igenom det värsta, dyker något annat upp.
Jag vet att två blir en, och tre blir en.
Mig själv.
Livet må göra ont för att du senare ska må bra. Ni andra har tur, eller så är ni mycket bättre att bearbeta än mig.
Jag känner, det känns för mycket. Jag vill stänga utav och inte känna. Finnas till för honom som är bäst i världen,jag må bara ta steget ut mot den mörka natten för att hitta tillbaka till solen.
Jag är liten,men många bekymmer tynger. Och jag tar mina steg. Jag har gjort det förut. Livet tar bara. Och jag fortsätter ge.
Det är slut nu. Jag tänker inte att du ska ta mer.
Jag vill leva, jag vill inte känna att jag fattas dig.
Va snäll,va underbar,va rolig.
Jag bestämmer idag.och jag bestämmer imorgon. Tiden du sugen. ,och världen du med. Vi kommer inte komma överens men jag kommer forstätta andas och forsätta leva och jag hoppas att vi möts en dag och inte hatar varandra.
Tills dess må jag ta mina fjuttiga steg i livet,välja rätt och världen/livet slutar djävlas.
Jag har fått min kvot fylld. Det räcker nu.
Jag tänker ta mina steg, men du livet och tiden får hjälpa till att få mig att känna lycka igen fast vi inte samarbetar.

Jag ser dig, jag hör dig.
Vi tar alla våra första steg, än om det blir mest på knä i början.
Jag tittar ut och vill springa ifrån, vill inte känna eller tycka.
Minnen finns kvar, precis som snön ligger på marken, hjärtat är här men det ligger överallt runt omkring mig.
Alla bitar är ett puzzel att hitta, jag har fölorat bruksanvisning, jag vet inte hur jag ska göra.
Jag tar dagen som den är, livet, tiden, pusslet, hjärtat.
Jag letar, finner bara mig själv ståendes naken utan allt jag engång hade.
Jag tänker på de som mist allt, hus, familj, barn, vänner, vad de känner. De som flytt från krig, de som flytt för livet.
Jag tittar ut och vill springa, dränka allt mörkt till den nya dagen som gryr utanför.
Jag vill se ljuset så att jag senare kan visa ljuset för dem som befinner sig där vid klippans slut.
Jag vill leva tillsammans med dem som lever.
Jag vill titta ut, hålla dig i handen, puzzla ihop mitt hjärta rätt och aldrig fölora det igen.
Jag vill berätta för dig att vi överlever, att tiden är grym, världen är inte så som vi vill men så som vi skapar det.
Än om tiden inte gör oss rättvis, och tiden får oss att måste puzzla ihop det vi gått miste om. Och än om vi inte valt det själva eller gjort kommer jag alltid hålla din hand så du slipper hoppa.

Fast jag måste bara hitta bruksanvisningen först.

Ibland kan man känna, ibland kan man vara, ibland men bara ibland kan jag känna, tycka och vara.

Du är inte alltid dig i styrkan, du är inte alltid dig själv i viljan, ibland men bara ibland väljer jag att krypa ihop, ligga omslingrad i täcket och känna efter, efter ifrån all tid som passerat, hur livet passerar, hur det känns att andas, hur det känns att vara.
Det kanske låter konstigt, men med den tiden vi har här på jorden tycker jag att det är konstigt att vi så många inte tar oss den tiden för själslig energipåfyllnad.

Vi går upp på morgonen, vi uppfyller måsten, krav och någonstans hur vi ska vara i ett samhälle som konstant rör sig och där tiden går fortare och fortare förbi oss, som vädret ändrar vindens riktning höst,vinter,vår, sommar är vi inte ens i närheten utav en strukturerad cirkel, för imorgon kanske vi borde vara lite mer trekantig för att överleva, eller bara för att kunna existera..

Människors kunskap är ofattbar och oändlig men när det kommer till en själslig mittpunkt, dig själv. Är mänskligheten väldigt dålig på att bara vara.

Ta en stund att bara vara, ta en stund att finnas på riktigt, ta en stund där du kan känna dina andetag, dina rörelser när du inte valt att göra något, försök få dina tankar till att ta en paus.
Det kanske låter konstigt, men jag lovar att du kommer ha det svårare med detta än att infinna dig som du borde i det som är runt omkring dig

"Vi som trodde världskrig och kvinnor/män frågan var svår att bita i" Men där försöker vi iaf kämpa för att bli bättre.
Så ibland ta och kämpa för dig själv, ta en stund att kämpa för det som är mittpunkten för att kunna kämpa inför och för.

Ladda dina batterier i stillhet, känn dig kravmärkt, ta inte genvägen och köpa nya på Ica, eller Coop, för islutet kommer vi alla att tänka tillbaka när vi sitter i våran gungstol i ålderns höst, och tiden som ges är tiden, luften, syret vi andas att ha valmöjligheten att ha tittat tillbaka tidigare än vad samhället väljer inför oss..

Trygghet, hur speglar vi trygghet?
Varför må jag gå och lägga mig nu?
Rogivande, hur utrycker vi det, hur förklaras det?
Varför är de så dumma mot mig?
Döden, vad är det?
Varför ska jag tvätta håret?
Livet?


Det finns så många frågor, och ibland är dem lätta och ibland så deffusa att vi må stanna till och tänka efter så att vi svarar rätt, rätt i den mening att det känns som rätt men vi faktiskt inte har tänkt eller ha en aning om vad vi själva egentligen tycker angående/omkring det som frågas.

Det var en gång en människa som berättade att man skulle som person bli bättre på att sätta ord på vad man utrycker och känner. För mänskligheten är det inte naturligt, vi sätter ord och mening, punkt och frågetecken, men när jag ser på barn som är så "rena och nyfödda" tänker jag att de har en sådan livsglädje att de inte bryr sig om meningar, punkt eller struktur. Det är så ivriga att lära sig, de är så ivriga att det ibland kryper i kroppen och må stiga upp tidigt för att hinna med allt som kan ske under en dag.

-Pelle, rätta in dig i ledet, ta Amanda i handen och följ med..
Uppmaning och du ska göra, en vanlig dag på skolan, hemmet, utanför.
Många säger vi styrs utav regler och rätt, men egentligen styrs vi människor utav fördommar och hur vi egentligen ska vara utifrån andra och deras ögon sett.

Jag hade inte tänkt skriva att jag vet, och jag hade inte tänkt skriva ett inlägg där det blir en punkt.
Idag tänkte jag bara göra alla medvetna om allt deffusa som existerar, världen, livet, hur vi som vuxna för vidare tankar och sätt till våra barn, som i framtiden blir våran existens för att vi levt och hur de i sin tur för vidare utifrån de fördommar och tankar vi varit med på att bygga upp.
Vi behöver inte alltid falla in i ledet, och ibland men bara i bland kan vi faktiskt även njuta utav att inte behöva... Men gör det tyst för fördomarna säger att
"det är inte ok att prata öppet om att du njuter att inte infinna dig i ledet där Pelle och Amanda må gå"

Kunskap är ord, ord är kunskap.
Om vi nu väljer att leva lyckligt eller ej.
Vi söker nog mer lycka än vad världen kan ge och söker nog fel kunskap i det stora hela..
Bli nöjd, va nöjd, va lycklig, tills du slutar vara något alls.
Du försöker så mycket, tills du mister dig själv, och när du mist dig själv allt för många gånger, skulle jag vilja ge dig rådet att ställa dig upp.
Va dig, vara dig själv för DIN egen skull.

Om världen/jorden runt omkring dig skulle kunna prata, hade den sagt att där du går, går vi tillsammans. Om gräset skulle kunnat prata hade den sagt att vi gillar dina fotsteg. Hade himlen kunnat prata skulle den erkänna att luften du andas är den stolt att ge dig..
Hade solen pratat, hade den sagt skydda dig från mig men njut.

Så bygg dina drömmar, bygg ditt liv meningsfullt och kärleksfullt. Ta tillvara på just dig, dig själv och vad som är viktigt för just dig.
Om du är lycklig gör du andra lyckliga.
Så om världen skulle kunna pratat på riktigt, hade den sagt:
"dagen är ljus, natten är mörk men det finns alltid stjärnor att titta på."

Glöm inte, att jag sa det först:)

Jag känner mig otillräcklig för alla.
Jag vill, men nu är, NOG..
Jag har förståt att man håller tyst, fast man ej väljer det !
Jag har skrivit min affärs-plan, budjet och det jag är bäst på, menyn....

Kommer lägga ut alla recept som jag har och värderar!!
Så fast allt säljer det för någon annan och Just nu säljer det mig..

Välkommen!!!!!

Jag har letat, sökt, men i allt detta slutat upp med mig själv.
Jag hade allt på plats, visste allt som fungerade och jag trivdes.
Trivs fortfarande...fast hey??
Vad hände?
Minns vi ej och vad hände?

Jag har stor del till mig själv att vara. Men inte till att älska så som jag älskade..

Tur att snön inte finns hos dig!
För jag hade skottat och drömt min värld till den.

Så jag är glad att du inte behöver skotta, och att jag inte behöver drömma.

För hade jag inte varit så dum hade du förstått att jag inte vore värd det......

Dina händer får frysa.

I tanken hade jag nog velat vara 19 år igen, när allt var lite lättare, men de år och det jag åstadkommit har en vinnande del, den delen jag väljer att vara i.
Vi har så mycket tankar, om vad och hur, att vi glömmer oss själva. Vem är jag? Vem är den?
Hade jag varit 19 år hade jag nog inte kunnat svara på den frågan, jag hade nog tänkt att jag skulle svarat och försökt svara.
Det roligaste är att när man blir äldre blir man bara mer och mer förstående inför det liv man har. Man tar tillvara på allt och försöker vara så "miljövänlig" som möjligt.
Jag anar vad jag är idag, något jag inte visste(fast borde) när jag själv var 19 år.
En fantastisk mamma till mitt barn, en kvinna som försöker lösa världsproblem, en kvinna, en mamma, en syster och en dotter, och viljan att göra så mycket att tiden inte räcker till ibland.
Jag har förstått att jag inte bara är en sak, utan flera i denna lilla kropp.
159 cm lång och ansvar till 1030. Men det känns bra. Hade jag varit 19 år, hade jag ej haft det som ger mig ansvar, det hade varit lätt och okomplicerat.
Men jag trivs i min komplicerade vardag som blir så okomplicerad som jag gör den till. Jag trivs i att vara alla delar i en 159cm kropp för huvudet har 1030 saker om inte fler att ta hand om.
Jag trivs idag som mamma, syster, vän och dotter.
Och det viktigaste utav allt, jag trivs att vara bara jag.