Tiden har runnit, tid är så lite i så mycket. Under 5 minuter utav tid som vandrat förbi har vi i det stora hela, diskat och ätit våran kvällsmat. Min skrivkänsla är upp till öronen borta, vinden tog den när jag nu varit superwoman på heltid. Jag tittar ut, och jag ser högar , högar utav kallt och vitt. Vad ska jag göra? Att trotsa kylan i all oändliga del utav världen är nog det bästa. Jag skippar "långtrosorna" och ut vi går. Men tanken finns fortfarande närvarande, om tomten, om livet som levs. Och Gud borde jag vara för att förhindra detta.
När man slår på min kanal utav liv inser man att speciella dagar är bara dagar. Det är dagar för att det är bara timmar utav ett helt år som vi sedan får tillbaka. Jag kan leva med tomtenissen två dagar efter tomtedagen, för jag väntar och klara mig.

Denna tomte vi har, varför varför ska alltid pappa gå ut och köpa tidningen? Jag är själv inte uppvuxen med just detta mysterium men anser att barn är rätt smarta så hade man tänkt klaga på att någon tjallat på dagis om (tomten humm inte humm finns) så hade man kanske kunnat iaf göra en trolovade berättelse från början. Här i våran lägenhet har vi all oknytt som städar och möblerar rum, till att tomten knackar och säger god jul, ( fast man inte ser tomten) sedan har vi lilla tomtefeen som placerar ut lite spår då och då till en skatt som tomten tyckte att man skulle haft för att man är så duktig. I allt detta kan vi se att det bara är fantasin som spelar roll, för än hur vi vrider och vänder på det kommer barnen få höra från andra barn att tomten inte (host) så medan vi kan, så är det fantasin i deras små sinnen som får spegla verkligheten. Och verkligheten är just att få tro på det man väljer att tro på, så föräldrar låt er själv spegla er i erats barns verklighet. För jag lovar er, det är mer än intressant.
Om min lilleman fått styra lite i världen hade det varit superhjältar fast ingen värld att vara till godo i krig , förutom att leka med alla barn :). Dessutom och förglömma så hade det också varit en gratis "jordgubbsmunk kiosk" inne i stan. Och ett Star Wars centrum med bara lotsas krig. Och dessutom, vänta , vänta det bästa. Jag är prinsessa för min lilla spiderman, Ironman, och nu även hulken( för jag har hört att hulken är starkare och kan slänga bort capten America , bytt är bytt) .

Känslan sedan jag fick tillbaka min liten i stort format är känslan utav att jag älskar att gå och sova med dig bredvid, höra dig andas med de små lungor du har och jag älskar att se dig . Du är så oskyldig och så underbar, och ditt mjuka hår bredvid min kind får mitt hjärta att dunka. Dina mardrömmar, ditt prat i natten. Du. Du min prins i alla dessa skapelser utav världen får mig att vara knäsvag.

Nu efter en dag med mys i mormors hus, kommer vi sova gott med mina Batman-pants och dina Spider-Man pants. Here we go superheroes in our dreams.. Och se, det blev ett hjärta..

Mina anteckningar har blivit delen utav er. Jag ser mig runt, och mitt rum är "mitt"en natt till, min "Mum", är min och fridis Mum en natt till ,och en dag till, en ängel som går runt i världen. Iklädd en människokropp men med styrka som en supermum ska ha, och jag är så tacksam för att jag fick, fick vara en del som hon så djupt öppnat upp.
Snön är här, "därborta som är hem" och medan jag saknar mitt godaste godis och mina "allt" för hjärtat så känner jag uppror inombords . Mitt medvetna har öppnat upp sig i frågor som jag inte trodde fanns, livet och synen ser klarare i en värld där glädjen utav ( 1 gris utav alla grisar som väljer att vara den lyckliga utav grisar).

När jag känner och ser, inser jag allt som jag åstadkommit, och vid 25 år närmare 26, inser jag att det är väldigt mycket. Jag är den lycklige som klarat och gjort det. Jag inser att jag har så mycket i mitt bagage att jag nu (om jag varit tvungen) kunnat sätta mig ned i min vinröda filt och njuta över hur lycklig jag är utav allt som jag valt, gjort och har åstadkommit i det år som jag levt. Och i samma minut som jag inser det, inser jag även hur mycket tid jag har kvar. Och jag har varken någon stress eller måsten, eftersom jag har allt bredvid och styrkan i mig.

Ikväll tackar jag inte bara de som gjort mitt liv som det varit, idag tackar jag mig själv för att jag verkligen lyckats, och för att jag faktiskt har den styrkan jag förut stog avundansvärt och tittade upp på. Idag säger jag med allt jag har inom mig.
Fy fan vad jag är bra.
Och jag ser fram emot flera år tillsammans med otroliga utmaningar, en stor energi utav förverkliganden och en pågående resa tillsammans med dem som jag håller närmast hjärtat...

Det är en rofylld del i ett rofyllt land, och fast himlen är grå i alla dess tusen nyanser som bara en engelsk himmel kan vara går jag här och njuter utav att vädret saknar iskalla och halkiga gator, frostbitna kinder och frostbelagda fönsterrutor att skrapa en hektiskt morgon mot dagens första måste. Det är som att tiden stannat och fast stress människor kanske här lever med och existerar, så först den aldrig över eller påverkar mig. En titt utifrån gatans trottoar in i ett fönster utav kultur krock som inte matchar varken liv, sed eller verklighet. Vi möts utav yes darling, yes my love, och golv fyllda med vinröda helteckningsmattor i en sorts engelsk grön natur i Harry Potter nyans. Husen är i en idyll utav grågrön "aldrigsluta växa" mossa och utegården som är dess inneboendes lilla stolthet av några kvadratmeter att så sina plantor utav kuriosa. Precis som på film är det magisk att få möjligheten att befinna sig här och fast tiden ibland tycks stå stilla är det just detta som tillför sin charm, vänlighet, de mjuka med det rustika, och man undrar när man väl kommit in i, vill man verkligen komma ut? Tiden att befinna sig här hade aldrig kunnat komma mer passande, fast mitt chokladmynt i guldpapper finns där hemma. Men precis som att jag njuter dagen då jag kommer träffa detta lilla men stora guldmynt tänkte jag ta tiden att njuta utav dagen som är idag, och dagarna som kommer. Ibland inser man att det inte är ett fel att vara alla dessa känslor man har, och fast vi njuter tiden nu inte innebär att vi njuter mindre utav det som kommer åter. Verkligheten är just så underbar, att det vi i det lilla kan se och berika våra liv med att göra, gör oss till en starkare, lyckligare, medvetnare människa som även kan berika andra.

Den nya vindruvan leker mot solen, vattnet och jorden, tiden rusar, vindruvan blir röd utav solljus och värme, någon kommer snabbt och plockar ned den.
Plockar och lägger den, långt ifrån det igenkännliga, i en bunke tillsammans med "frivilliga, för mogna, de perfekta, för gamla, för gröna" . Vindruvan förs sedan vidare till "någon" att välja/peka nyans, storlek, syrlighet och sötma. Och när den minst anar det mosas den med nakna fötter, silas och filtreras innan den tappas upp , i antingen en ny eller använd flaska.(nu tillochmed i pappförpackning).

Jag har aldrig varit "långfilen" som behöver den kyliga temperaturen, för att må bra.
Jag tror många ser mig, de som känner mig allt för väl och lite till. Som en frisk fläkt som vet och har sina händer riktade mot himlen och fötterna stadigt här nere på jorden. Jag är precis som ett årgångsvin med år utav ultrarapid i solmognad.

Jag har helt enkelt överlevt stegen, och i slutet och i det stora tappats upp i en glasklar, ren och ny flaska. Med den finaste utav etikett. Jag vilar i ett skyddsrum från de som skulle vilja avnjuta, sippa och snutta, men jag har viljan att vara kvar tills jag känner att det är dags.

Den dagen, kommer inte vara en natt, den dagen kommer inte vara en uteservering på en lyxig krog serverats till en varmrätt utav oxfilé, den dagen kommer inte hellre vara ståendes i ett fönster för att samla damm.

Det kommer vara en dag, då solljus var så som när jag plockades, det kommer vara en dag så som lyckan var när jag tappades upp i min allra egna och rena glasflaska, min att vara i, det kommer vara den dagen när det precis kändes så rätt att vara redo, det kommer vara alla dessa stora känslor i en 75ml glasflaska utav solljus skålandes i två vinglas, gjorda utav kristall.

Ekot, Ekot som inte kommer tillbaka som vanligt eko brukar göra. Tystnad, lugnt och harmoniskt. Efter många försök till att bryta ut älskar jag nu min bubbla av ensamhet. Att inte behöva göra något, bara vara i sig själv. Jag har gått och blivit den där kyrkråttan som man nästan aldrig ser, men jag trivs med att vara just kyrkråttan. Från att vara i situationer/händelsens centrum väljer jag nu själv att vara "ramen till tavlan" tavlan får gärna vara mitten, medan jag (ramen) är på sidan. Jag har aldrig varit någon som klättrat på väggen, jag har aldrig varit den som i förtvivlan måste befinna mig där andra befinner sig. Jag kan i lugnet bara vara där jag befinner mig, helt själv. Kan detta vara ett "mamma" dilemma? Att när den jämna veckan är över välkomnar man en lugn ojämn vecka.? Att bara kunna vara och göra som man själv vill, utan tider att passa, mat att laga, kläder att tvätta, saker att plocka, disk att diska.. Kunna bestämma över tiden, när och hur länge man vill ha sina toabesök, eller hur länge man väljer att stå i duschen, friheten att kunna göra det man inte hinner med den jämna veckan. Men utan den jämna veckan skulle jag aldrig ha den ojämna, därför tackar jag för att jag har de bästa av de båda. Dvs min lilla godispåse utav gott och blandat( utan lakritsen). Det är nu söndag och sista veckan tillsammans med en underbar liten innan jag packar mina väskor fyllda med varma kläder och sätter min rumpa i en flygplans stol ledande till England. 3 veckor utan den ena halvan av godispåsen, 3 veckor utan den godaste karamell med de finaste papperet och 2 veckor utav främmande människor, ställen, och skolor. Med detta i tanken hade jag nu tänkt göra precis som Gud på en söndag gjorde, dvs ta en paus, en fikarast från jordens skapande och bara vara, vara i tystnaden, själv och helt ensam. Njuta utav att jag faktiskt älskar att vara, bara med mig själv.

Kryper ned med allt för höga strumpor, tofflor, liniment och med en sorts arom utav eucalyptus runt om mig. I kläder och i en sorts ställning som inte kunde varit mer oaktraktiv.

Den besegrande känslan är som en sorts värk utav tusentals köttätande kryp som jag skulle vilja banka skiten ur. Men när jag väl bestämt mig, så kommer en hastig förståelse i att jag tillsammans med dem skulle följa med.

Så mitt i mellan känsla utav att bekämpa bovar och känslan utav att vara besegrad, finner jag mig i mellanläget. Jag acceptera att jag nu istället får hjälpa "äldre människor att gå över gatan".

Med förtvivlan hänger jag utav mig min "glänsande svarta" på en gyllene krok i hallen. Jag stryker mina fingrar över det magiska materialet som fått de allra grymmaste brott lösta. Det är inte skrynkelfritt längre och revor känns mellan de mjuka fingrars beröring och det kalla, dessa små och stora rispor riktat mot hjärtat, vissa nära, vissa allt för långt borta att jag aldrig insett att de existerat. Allt för att bekämpa det oviktiga, onödiga, det farliga.

Doften hänger kvar, en doft utav mod, självinsikt, styrka, tilltro och medkänsla.
Föds vi alla med rent hjärta utav guld?
Om vi tror på den "ultimata tanken" så borde vi kunna förhindra att så många faller mellan våra värdsliga ramverk.

Och medan jag befinner mig på någonsorts utav "rehabiliterings planet" med halva mina kroppsliga styrkor bortrövade, tänker jag lämna utöver uppdraget (hålla gatorna trygga) till de som fortfarande har sina fulla kapaciteter tryggt förvarade.

         
   -Hejj Capten, du får ta dubbla skift, förstärkning är påväg..

Matematik matematik matematik, frustration frustration.
Det är som att brinna ibland, och skvätter vatten för att hinna med en paus. Hinna med en paus för att bara vara i den frustrerade verkligheten. Kan vi kvinnor verkligen vara frustrerade? Yepp en till tanke utav "vågat" frosseri kommer till ytan. Om ni inte insåg det herrar så är vi kvinnor rätt lika i nutid ( men alla är originella som ett kinderägg) . Ibland undrar jag om jag egentligen skulle varit i en annan kropp, en kropp att bo i, för i verkligheten är jag inget utav vad verkligheten vill att man ska vara.

Denna verklighet, denna tanke om allt, hur det ska vara, ske, leva,må, göra och vara.

Hela livet har jag kämpat mot något jag inte kan sätta ordet på, en del utav att kunna vara, men hela livet har jag även kämpat mot mig själv. Allt som innehåller något utav att hålla marginalen på min kropp, har jag nog gjort(näe by the way inte, inte laxeringsmedel (förutom den gången när en "kompis"(den kompisen som man egentligen ville vara nära, den som var det man inte själv var,  extra smal, glänsande hår fingrar och tår,fick alla killar, fick all uppmärksamhet och fick ja egentligen allt som man  själv ville ha just då( dvs räkmackan),  hon, denna hon ville bjuda mig, mig på "choklad" för att vara snäll och bjuda,och denna gången räknades inte, eftersom jag inte visste då att det skulle ske, men ung och dum så fick man sedan en kvälls träff på toan.) och hade det varit så att detta hänt vid 19 års ålder hade jag nog "tackat häxan" för mina 1,2 kilo lättare efter "detoxen", men då hade jag redan varit snabb och bytt spår, körde någon sorst utav diet och "se vad du ätit" denna dagen efter bantning..

Allt är som det är, och kroppen ändras och tanken ändras(inte alls konstigt). Men aldrig har jag varit en utav dem, de som verkligheten säger att "så här ska man se ut". 

Jag har aldrig sett mig som en xxxs,"vad det innebär" jag har aldrig sätt mig som fin i min kroppsbyggnad, inte smal, inte rätt näsa, inte rätt kindben, inte rätt mage, inte rätt längd. Inte naturligt fin.
Inte precis som de tjejer som fick de gener som jag ej fick när jag föddes. De gener som värderas/uppskattas i den verklighet vi idag lever i. Och frågan som jagade mig var

- "hur fan kunde ni bli så djävla perfekta"....?

Tiden att vara, tiden att leva i, denna nutid har gjort något som jag aldrig trodde skulle komma. Den har värderat ihop "tanke,vuxenhet,mognad och kropp i ett" och idag förstår jag mer än alla andra år som gått har erbjudit sig själv att uttrycka.  Att jag trivs i det som är jag Som jag är.

Jag kommer aldrig kunna vara den som fick det rätta "dna´et" i första stund, eller blev och är det som värderas starkt i denna moderna tid utav att" alla ska kunna vara", (fast vi i verkligheten, värderas mer än någonsin just nu)
Men jag bockar och "suckar" för dem som ännu inte funnit sig själv i denna verklighet. För denna verklighet är faktiskt inte en lätt värld att vara sig själv i.

Jag är den som fick de arvet som jag fick, och fast jag inte är som "nutidens värld utav perfekthet", är det ett arv som gör mig stolt,!
Jag ser min ansiktsform och styrka " i min mamma", jag ser mitt leende "som min bror också likadant gör när han skrattar, detta eftersom vi är byggda utifrån samma åkomma utav dna" (otroligt),Och jag ser min näsa och vänlighet "som jag fick utav min pappa", jag ser mina öron i ett utav "min lillemans" och det andra ett "alv" öra från hanns far som skapat honom.
Jag ser allt som i verkligheten är, en verklighet. Och där infinner jag mig med min känsla, min själ, min kropp och min värld.

Där verkligheten faktiskt är nutiden, inte i en verklighet där verkligheten uppfunnits utav mode, utseendefixering, pengar och girighet.

Mina magmusklers styrka gav mig kapacitet att böja och vara i den världen som jag var i, fast en liten nyss kommit till världen och var grassiös i sina färger, men tyvärr så är det inte det som är de normala, det är det som inte är det normala som i verkligheten ska vara.

"Men detta är faktiskt djävligt oviktigt, eftersom det är en oviktig ställning."
Jag söker verkligheten utav att göra mina verkliga ställningar, och det ska du även göra!

Sök den, och du vill finna!!
För det kommer alltid finnas kanter att slipa till, men du behöver ej ta bort dem helt.

Njut dagen,
För att just du är verklig, idag och alla andra dagar på året!!!!