I'm the nerd you don't want to fuck with.

Vissa människor är vissa människor. Vissa beter sig inte alls, vissa beter sig, men är verkligen osynkade med deras personlighet och verklighet. 

Är ärlighet något konstigt? vet människor vad det är/innebär?

Är detta en svår sak att förstå.

Jag vet mer än många, och kan studera ut någon så fort den lämnat en uns av andetag i mitt öra.

Men att vara ärlig och försöka vara ärlig och sedan ljuga om ärligheten.

hur gör man det?, kanske ska fråga dig.Vet du?

Det jag lärt mig genom åren är att det känns bättre med en vit lögn,  men i det långa loppet så är den vita lögnen i sig själv, just en lögn. Att försöka ljuga för dem man håller kär är en vit lögn som man förstår direkt, och att sedan läsa och se förklaringar för varför, (det är inget varför, eftersom det är en vita lögn i det som skulle vara "summan utav kakan")

     Tid, denna tid, vi kan alltid skylla på denna tid som omger oss, men i den bittra verkligheten var det så att jag vill vara jag, inte puppy doll. Och nu andas jag in en dag utav tvätt, städ och inköp, för imorgon kommer en del utav mig som aldrig kommer vara en vit, blå,röd eller svart lögn av verkligheten. I morgon kommer den som uppfunnit världen och uppfunnit styrkan. My pice of loveseed... Den stora delen utav verklighet som är just jag, och jag välkomnar en vecka i ett pedagogiskt lekrum.

  
Ja du ”VinterErik”, precis som jag sa till min mamma engång när jag var väldigt liten och mamma verkligen ville att jag skulle ta på mig mina handskar innan jag skulle ut och leka i snön. Det gången min mamma påminde mig om, och om, och om igen att jag skulle ta på mig mina handskar annars skulle, du ”VinterErik”, komma och bita mig i fingrarna.
Jag säger precis som jag sa då ”men mamma tror du fortfarande på dom där gubbarna”
(När det ännu inte går att undvika, när det är här, framför oss, vi ser det, vi hör det, vi känner det. Tråkigt att du skulle börja tro på dessa gubbar nu.)

Jag är glad att mina första snöflingor och min väg att vandra är som naturen, en enkel och glasklar väg att vandra på utan bekräftelse/befrielse behov, och ingen vallfärd utav ångestkramp precis som naturen valt att vara. En vintrig tid med tid av trygghet och varma filtar.

Mina första snödrömmar detta år bildades när kylan kom, det jag känner, som jag ser, och som jag hör när knastret mot skosulor möter ytan precis som locket utav en pannacotta går itu.

En varm ostmacka med skinka och remouladsås, grillad över eld i ett järn med en kopp varm choklad att snutta på. Tittande på en vit backe av snö, och de första kort som tagits på en liten när han för första gången bestiger en slalombacke.
Den första skoterturen med vintriga kläder, med känslan jag lever när snön och vinden yr precis bredvid mina fötter där skoterspåren blir spår till hem.

Hemma, genom dörren tar man utav sig ett ton utav kläder som hållit de vintriga drömmarna varma och möts utav känsla, kärlek och roliga kortspel, framför en brasa tillsammans med dem som delar precis det vintriga drömmar jag ser när jag tittar ut över de snöbelagda gatorna som denna dag erbjuder oss.

Det finns stjärnor i mörker men även i ljuset. Det är bara väldigt svåra att se bakom solen. Underbar nattsvart och luftkall kväll. Allt i sin stillhet, med ängarnas viskningar tillsammans med många leenden. Mitt sinne blir mållös och stressfri. Det är höst och kallt men den välkomnar äntligen frihetsgudinnan......

Ser ni? Ser jag? Yepp jag ser och livet i mig bestämmer att denna bild ska vara. Livet är just livet och min blogg förföljer sig med just det ordet.

Jag känner mig hemma, jag känner mig lycklig, jag känner mig som jag. Kan du se? Ekot som förföljer mig hänger inte med. Natten är här, jag myser ner i min dubbelsäng med en varm liten själ, mitt "andra alterego" min lilla, men så stor i sina nyanser. Jag lyssnar på världen utanför , släckta ljus och njuter utav lukten som kudden omger mig. Kan du känna? Kan du se? Min blomma som jag plockat har landat på "jag vill", överlev, stå och va grassiös i din värld som du existerar i. Vara eller inte vara, jag somnar med en tanke " jag vill verkligen vara här"...

Det är mörkt. Natten är mörk. Träden syns, men dimman gör att träd och gräs, blir mystiska. Vill vi? Vill vi inte? Det är precis som när jag var så ung att jag plockade upp en liten liten "älskar du, älskar du inte" blomma. Den natten "log" jag för mig själv, den natten somnade jag med tanken, " jag vet"..

Det kommer inte bli så, (inte på direkten)

Men om vi ej kan se oss själva, hur ska då andra kunna se dig, och hur kan vi då titta upp och se andra. ?

Våra sätt är våran oslipade diamant, och vi kommer aldrig kunna undvika att fortsätta slipas till livet tar slut.
Vi borde lära oss att leva med vissa kanter, vissa som är vassa, vissa runda, vissa som syns och vissa som syns mindre som vi alla, mer eller mindre har. Sträcka på sig, lysa lite starkare fler dagar på året.

Vi borde känna att vi gör en del av det hela, precis som en liten myra i sin myrstack. Vi drar alla våra strån, bygger upp våra kolonier till de vi har och det som vi kommer skaffa. Vi gör det automatiskt varje dag, men vi ser sällan kvittot vi fick efteråt, vi var allt för snabba på att kasta bort det i soptunnan bredvid. Detta eftersom vi helt enkelt har överlevnads strategier i våran ryggmärg, ett gemensamt intresse. Vi bygger bara på olika sätt, andra koncept, med annat material. 

Döm dig själv med motta, och ta dig själv tid, tid till att titta på ditt kvitto då och då, för jag tror vi alla skulle bli glatt överaskade.

Citat,"Döm inte i vredesmod, för vreden går över men domen står oftast kvar."

Städ, tvätt, rester. Nu har vi påbörjat denna ovala och ojämna veckan. Något fick mig att öppna upp min tanke idag, och tanken var mig själv. Min del av verkligheten, min del att välja vänner, min del att leva, min del utav att inte välja, min del utav att vara jag och min del utav att vara mamma. Det var som tanken ville putta till mig och säga " hej lyssna, hör du mig inte" ?. Och det jag skulle vilja skrika ut var " Joooo, jag hör dig, men fattar du inte!, jag vill inte lyssna".

Det räcker aldrig , det finns aldrig tid. Jag har tid som en liten kyrkråtta. Tid är tid som går, tickar och veckor går allt för fort och medans jag hinner tänka tanken "vad har jag gjort" så har månaderna 3 flugit förbi. Och jag hänger med , i ett stadigt grepp om repet som ska vara den "röda" tråden. Men om vi nu redan har jämt och ojämnt i livet, då känns den där "röda" helt plötsligt väldigt onödig.

Det är tyst, och jag kommer vakna utan prins som säger " jag älskar dig", känna morgonstressen i kroppen men med ingenstans att utföra den. Men ändå så finner jag ro i att pärlplattor, trolldeg och 1000 bitar av lego får vara på pausläge. I min ro har jag funnit mig själv, en stund att vara, den stunden jag själv sätter som pausläge när du är här min kärlek.

Jag hade inte tänkt lösa några världsproblem ikväll, jag hade bara tänkt vara den jag är i stillhet, med eller utan den jämna och ojämna veckan. Den stillheten blir en kall och varm luft, ute i det fria för en stund, för nu är klockan allt förbi din vakentid.
Godnatt råttofanten.