Vips, helt plötsligt hade de flyttat, en helg gick och vips var några nya inflyttade. Trodde inte jag skulle känna så mycket i själen eftersom vi alla vet att våran dag snart även kommer. Men det känns, långt ner i hjärtat. Jag har inte bara bott här, jag har älskat, hatat, varit mamma ,sett en liten säga "mamma" och ta sina första steg, varit fördärvad, varit lycklig, varit en vän, sambo, mamma, en granne, gemenskap i detta lilla område i det stora samhället, den platsen är här. När vi tittar ut genom fönstret nu ser vi bara en del utav det  som det brukar vara, skratt på gården, solande människor, vattenpipan ute i gräset, surströmmings skivan mellan grillarna, en fika tillsammans med sin bästa vän och hennes barn, en granne som inte bara sa hej, utan ett hej, hur står det till, och satte sig ned för att prata. En omtanke och en hjärtlig tanke. En känsla att när man efter en resa, kommer hem och känner" jag är så trygg här" mellan dessa människor. Vi tar hand om varandra. Grannar som hjälper en kvinna med barn och ingen man, bara för att bära in och hjälpa att installera, grannar som hjälper andra grannar att flytta in när två ska byta lägenhet, och sluter upp i gårdens centrum för att svalka sig med en kall öl, innan mer lyftande ska ske. En granne som får ta över ens hemnyckel för att ta hand om ens nakna katt när man är bortrest och när man kommer hem finner en liten lila hemmagjord katt leksak, liggandes på golvet, en granne som ger en annan granne den största kramen, när en kram behövdes, som lystnade när allt var väldigt svårt. En granne som går över och lagar frukost till en gammal, när hon inte mår bra, hjälper henne att hålla koll på mediciner och hur hon mår, innan hon åker på jobbet.

   Hjärtat i centrum, det är ej stan, det har varit här, tillsammans med er som har gjort detta trygga hjärta som det blivit, den del vi delat, den del vi givit utav oss själva, den stora delen av kärlek som vi haft och spridit.

Jag tackar inte bara för dessa fina år tillsammans med er, jag bugar mig och önskar att jag kommer få uppleva denna värme igen. *All lycka ger jag er, mina kära grannar. Ni har era egna spår i min själ*.

  Kvinnan som fyller upp energin med en kaffe på statoil, en minut med koffein innan hon, efter ett vaket nattjobb åker hem till sina två barn. En äldre man som går över gatan för att komma till ica för att kunna köpa en liter mjölk innan morgongröten kallnat , barn som fortfarande febrilt går upp i ottan för att hinna med att trampa sina sista steg på sina cyklar innan de första isdropparna på vägen bildats.

Det är som att gatorna spolats från gårdagen, tystnaden som omger oss en söndag morgon innan alla kommit igång med sin stress och sina måsten.

Gatan ligger öde, tillsammans med sina löv som lämnat sin trygga plats vid trädets stam, "Nu har jag gjort mitt", och så dalar det ner så naturligt som bara naturen kan.

När vi tittar ut, ser vi tystnaden, träden som inte vaknat ännu, eller träden som nu för engångsskull efter sommarens brus tagit en paus. Löven ligger som guld på marken, kröner allt där vägen vill fortsätta vandra. Daggen som förvandlats till synliga tårar eller kristaller utav att en nya era är framför oss.

Och luften är lättare,som en kall men välbekant bris. Vi bunkrar upp våra kroppar med stickat, ull och dyll. Framför oss är nu en sprakande del av naturens krafter och vi vet så väl, vi behöver inte fråga, för våra ögon ser..

Hösten är här.

Varje gång, när något påminner, uppstår kalla kårar och isande rysningar längst ryggraden. Men efter rysningarna kommer hatet. Hur man som människa kan vara så underbar men så fruktansvärd och ändå kunna leva som att inget hänt för att man verkligen inte har någon personlighets uppfattning om sig själv.

Efter hatet kommer vemodet, där alla bilder, känslor, nyanser utav blåmärken blir som en blank klump i själen. Allt tar ut sig självt.

Kärleken-den svarta blicken, omsorg-den hårda handen, pussarna-kontrollen, de fina orden- de hårda, tankarna om evigheten- luftkapaciteten som stryps.

Som en film har den spelats i reepit läge, allt för länge. Nu bygger känslan på stoppknappen. de steget mot friheten fast tiden känts som evigheter utav höga murar, med en liten plastspade.

Tack och lov, ingen brådska, ihärdighet i viljan, de som bär upp när man stupar och de som vet hur man älskar. Och mitt i allt, ett gryn som fyller upp allt i hjärtat, så naturligt och så livssträvande.

Kommer aldrig se dig, och om den högre makten nämner ett  måste, så kommer det inte finnas någon dörrmatta, 

För, den tid som alla visste skulle komma, en tid utav förstående, en tid med bilden att kunna se. Den har kommit för länge sedan och min förståelse har fått ögonen klara från allt skrot och damm..

Du kommer vara kvar med samma folk, leva kvar i samma damm och i samma kläder, bli glad utav samma rus som en lögn i ett vackert väder i ett övergivet hus.

Medan jag för länge sedan har tagit steget från vår sista dans.

Ljuset är i skuggor som skyddar mig mot världen. "men snälla, jag lever och du gör inte " Livet är inte som ett par vinterskor när hösten anländer. Livet är inte som en sommarblomma. Livet är där vi andas. I en stuga långt långt bort, med min prins, tända ljus och överlycklig att mina tända ljus lever och finns kvar här, på min ö, där jag har varit helt öde från alla. Där min ö blir min, min ö och min stuga tillsammans med den jag älskar mest av allt.  Livet är just den att man behöver inte ta båten till denna ö,  utan man kan bara anlända som man är.

Men du kan inte komma till min Ö för du har ej nyckel, och jag har ej modet till att ens fånga nyckeln till din. Och vet du vad, Jag är stolt, för jag vill inte fånga din nyckel.

För

 Jag är jag, och min Ö är min. Och alla som kan finnas till och andas luften som finns omkring oss. På min Ö,  där alla mina älskade kan komma. Och där alla mina kära, och mina ovänner har möjligheten, utan att behöva välja.

Livet är så . Vi får ibland fräknar och skada...

(Du har min nyckel i min dröm, om världen vore perfekt.  Men om världen vore perfekt hade du redan haft min nyckel, och inte överlämnat den så snabbt tillbaka som du valde att göra.)

LIVET ÄR HÄR.

Och jag är stolt över att jag alltid kommer äga min Ö, och att den kommer styras utav själ, ärlighet och hjärta.

Helgen har dundrat iväg som en snabb varm bris. Dock har den satt sina spår som en solig sommardag i juni. Med värme, kärlek, vänskap, prinsar och prinsessor. Att se dagen som den är idag, och att den kanske är våran sista. Jag fick ett gott råd från en av mina närmaste vänner när kampen slår om att man en dag ska gå bort, lämna sin kropp men att själen stannar kvar. Hon sa " när jag är rädd, eller när man känner panik över livets frågor och tid, då kan du lugnt säga att dör jag nu, dör jag med fina fina minnen, och saker som jag står för och saker man har varit med om och saker man har runt omkring sig kan man vara stolt över,för jag har levt mitt liv. " Vackert sagt.

Jag tror jag kan känna lite så, eftersom världen som mött mig kanske inte har varit helt faktastisk att leva ibland, och alla staket man har hoppat över har blivit till en vana. Alla hinder, allt drama. och tanken "varför händer detta mig"?

Men tanken på allt jag har, och när jag väl tänker på allt jag har och och inser styrkan som jag besitter och den jag blivit , gör att alla dessa hinder, väggar av oro, dimman bakom molnen, i allt detta så är det solen jag ser, ljuset  leder och hinder är bara till för att bestiga och klättras över.

Numera kan jag det här, så jag har kommit till en del av mitt liv där jag är nöjd över att inte falla alla i smaken, kunna göra allt eller vara allt man borde vara. Det är jag som bestämmer. Och jag behöver egentligen bara vara superwomen för min underbara lilla kille som kommer leva leva leva, och kommer utmana och gå igenom knasiga och jobbiga men även glädjerika stunder. I alla dessa stunder som du min liten passerar i ditt liv kommer jag vara superwoman och så att du alltid vet att jag funnits bredvid din sida i allt de livet omger dig med. Och för mina vänner och min familj behöver jag bara vara den jag är, ibland ensam, kanske ledsen, sårbar, men även glädjefylld för att jag just kan dela mina svagheter och sanningen kring livets situationer. Att bara kunna vara den lilla människan i en stor kropp och i en stor värld helt enkelt. Fast även inse och visa att jag känner mig för stor i denna lilla kropp ibland....

Ser ni mig idag, kommer ni se mig även imorgon, och morgonen efter det, minutrar, timmar, sekundrar och dagar efter det, och i många många år framöver.

Livet är till för att levas, och jag väljer att leva mitt liv med alla underbara kroppar och själar som vandrar omkring mig, fast det ibland kan ske i ultrarapid, och fast vi aldrig någonsin kan beräkna om livet slutar imorgon.

När man har en liten, och man tar hand om denna liten för att han ska känna sig trygg. Känslan av det man inte visste att man var innan? man insåg att lillen tänt lampan för att kunna sova. Och när man går in där som mamma och inser att han behöver faktiskt inte ligga där alldeles själv. Krypa ned hos den lille, i den pytte lilla sängen ( tack gud för att jag blev kort) För jag bryr mig inte så mycket om det eftersom mina fötter inte ens tar i sängkanten på en lillemans säng. Men att kunna ligga där bredvid, ser och höra alla hanns tankar om världen i drömmar, från drakar, till konstiga upplevelser till ja , min lilla prins pratar oftast i sömnen.

Här som mamma vill jag bara fortsätta ligga och lyssna, det sägs att man bearbetar allt i sin sömn. Jag tror jag gör det även, men när man är vuxen och halvt tråkig så kan man lixom inte få ut mer av det, förutom att man kanske är törstig, eller måste gå på toan. 

Men att se, det man har skapat, och som är det viktigaste i sitt liv börja gro och bli så stor, en stor människa i en liten kropp. Att tänka alla dessa saker man tror att han kommer få se och vara med om, att se honom som han är nu. Liten, fast stor, med drömmar om att bli nästa spiderman eller capten america, att hålla om och höra tankar i hanns drömmar som spelar ut sig i en STOR VÄRLD., som inte gör som han vill.

Det är drömmar jag vill drömma, och en värld där jag lever i när jag har min Capten America bredvid mig.

Och det är då du och jag sover som bäst, bredvid varandra, eftersom jag alltid får vara prinsessan i alla dina drömmar som du drömmer.  Och du är alltid min prins/spiderman/campten america eller vad nästa dag omger dig att vara, så finns jag här och vakar över dig.

P.s Din Prinsessa.

Här hemma känner vi att det är onsdag, dvs vi gosar in oss under extra filtar, tänder lite ljus och dricker en eller jag menar två koppar te. Är det onsdag så är det och vi förväntar oss ett fint väder idag.

Dagen har spridits av solsken utav att få träffa de underbara själar man ej sett till under hela sommaren. Och sedan dessutom få ha det bästa av de bästa hemma, kan inte bli bättre.

Nu mys med en liten hand liggandes i en stor hand, med små andetag i rummet och väntan på en underbar morgon som alltid inleds med en stor kram och kommentaren "vet du mamma, jag älskar dig". Prinsen vet hur en bra morgon ska vara, Helt enkelt, och mamma är så glad över att få dela hela livet med en sådan underbar liten prins.

Och detta är bara beviset på att jag hellre har få Chanel väskor, än flera trasiga h&m bags, för jag sitter med solsken i min hand.