Kvinnan som fyller upp energin med en kaffe på statoil, en minut med koffein innan hon, efter ett vaket nattjobb åker hem till sina två barn. En äldre man som går över gatan för att komma till ica för att kunna köpa en liter mjölk innan morgongröten kallnat , barn som fortfarande febrilt går upp i ottan för att hinna med att trampa sina sista steg på sina cyklar innan de första isdropparna på vägen bildats.

Det är som att gatorna spolats från gårdagen, tystnaden som omger oss en söndag morgon innan alla kommit igång med sin stress och sina måsten.

Gatan ligger öde, tillsammans med sina löv som lämnat sin trygga plats vid trädets stam, "Nu har jag gjort mitt", och så dalar det ner så naturligt som bara naturen kan.

När vi tittar ut, ser vi tystnaden, träden som inte vaknat ännu, eller träden som nu för engångsskull efter sommarens brus tagit en paus. Löven ligger som guld på marken, kröner allt där vägen vill fortsätta vandra. Daggen som förvandlats till synliga tårar eller kristaller utav att en nya era är framför oss.

Och luften är lättare,som en kall men välbekant bris. Vi bunkrar upp våra kroppar med stickat, ull och dyll. Framför oss är nu en sprakande del av naturens krafter och vi vet så väl, vi behöver inte fråga, för våra ögon ser..

Hösten är här.

Jag bunkrar upp med öronproppar. Tar min paus i verkligheten, och väljer en välförtjänt dusch, och njuter utav att inte behöva vara där ute i myrgropen idag.

Med Linda Perry i öronen, och snacksdipp i munnen och med böcker som håller ögat i trimm.

Njuter jag utav att denna kväll är min att vara i och att denna kväll verkligen kan bli precis som jag vill att den ska vara.

Mmmm, jag tror jag njuter utav att va lastgammal.

The mystery revealed.

P.s Dubbel dipp, Ja tack.

Varje gång, när något påminner, uppstår kalla kårar och isande rysningar längst ryggraden. Men efter rysningarna kommer hatet. Hur man som människa kan vara så underbar men så fruktansvärd och ändå kunna leva som att inget hänt för att man verkligen inte har någon personlighets uppfattning om sig själv.

Efter hatet kommer vemodet, där alla bilder, känslor, nyanser utav blåmärken blir som en blank klump i själen. Allt tar ut sig självt.

Kärleken-den svarta blicken, omsorg-den hårda handen, pussarna-kontrollen, de fina orden- de hårda, tankarna om evigheten- luftkapaciteten som stryps.

Som en film har den spelats i reepit läge, allt för länge. Nu bygger känslan på stoppknappen. de steget mot friheten fast tiden känts som evigheter utav höga murar, med en liten plastspade.

Tack och lov, ingen brådska, ihärdighet i viljan, de som bär upp när man stupar och de som vet hur man älskar. Och mitt i allt, ett gryn som fyller upp allt i hjärtat, så naturligt och så livssträvande.

Kommer aldrig se dig, och om den högre makten nämner ett  måste, så kommer det inte finnas någon dörrmatta, 

För, den tid som alla visste skulle komma, en tid utav förstående, en tid med bilden att kunna se. Den har kommit för länge sedan och min förståelse har fått ögonen klara från allt skrot och damm..

Du kommer vara kvar med samma folk, leva kvar i samma damm och i samma kläder, bli glad utav samma rus som en lögn i ett vackert väder i ett övergivet hus.

Medan jag för länge sedan har tagit steget från vår sista dans.

Idag , en dag som man skulle vilja kunna känna på, kunna ta tag i, hela livet ut. Som en mittpunkt på ens livskarta. Denna dag kommer jag känna som ung och gammal, den dagen när jag arbetat för sista gången och sitter och funderar över livets gång, livet jag varit med om. Nostalgi i ett paket av glädje, gungande i en gungstol framför en brasa med en vinröd flisfilt.

Mycket plock i skogen idag, med solen i ryggen och naturens livskraft runt om. Litens glädje att hitta de första av guld och en liten som lyser starkare än solen när man säger " va grym du är min älskling, det är rätt svamp", ett sådant ansikte av ljus, finns inte som när detta leendet kom och brast ut i ett glädje skutt. 

Kvällen har varit att inga byggsatser behövts, inga panduro pärlor, trådar och fingerfärg  "den lilla hemverkstan" har fått stå tillbaka.
Kvällen har varit med en helt upprymd själ , en stor själ i en liten kropp som lär sig om livets verkligheter.

" mamma jag vill va med dig och svampen",  Ok " men mamma rensar svampen. " jag vill också leka med svampen"

Ett litet sinne som är så stort, i de små orden och meningar man i en liten kropp kan säga.

En liten i ett bord, fullt med möjligheter. Där samlas mamma och son, sittandes med en pensel.

"mamma kan du berätta om björnen"

Där sitter vi tillsammans efter att vi plockat, njutit solen, njutit dagen med fika, och njutit kvällen med att rensa och berättande utav mammas "björn träffar" historier. Och fast jag berättat dem förut så är min liten sååå överraskad och djupt imponerad. 

I ens ögonblick som faller oss förbi, nämner vi ej den glädjen i det lilla. det lilla ser vi om vi är uppmärksamma.

Den tiden att rensa alla små och stora skatter, gav mig mer utav stunden att veta, och jag skulle vill fortsätta rensa alla dessa små tillsammans med dig, och jag kommer fortsätta berätta om skogens händelser, pussa dig godnatt, älska dig, och en dag precis som jag en dag. Kommer du föra vidare naturens kraft i dina kommande barn i din kommande själ. Precis som jag vet att jag kommer sitta där och minnas dina och mina stunder, som ett litet gryn som växte och tog tag i hela mitt hjärta.

Jag är en Hulkmamma, Captain america, "Gud mamma du är stark".

Och under denna lilla timme har jag även hunnit bli supermamma/ delat på att liten är superman......

Tack säger jag, med en känsla som aldrig går att beskriva i hjärtat. Tung och lätt som en sten med en fjäderlätt känsla, ikväll myser jag ned mig med känslan, att idag känner jag mig som superwoman.

Jag sitter här, där min sida är min sida och haft en helt förbluffande och roande Lördags dag. Dvs precis som de säger i reklamen "överaskning, godis och leksak i ett" , Ja precis. Min dag har varit " godare och godare" .

Jag har levt denna veckan på min Ö, min ö där inte alls något behöver vara som det ska vara, utan bara vara för den jag är, min prins och min kära familj. ( om jag nu ska tro på livet efter döden och karma, då är jag rätt stolt över att jag stog där på statoil "eftersom jag just är där ofta och äter korv" så tror jag att jag valde där och då, den just starkaste mamman bredvid gainomax man kunnat välja ( om man nu tror på karma) Som jag gör.)

Mycket har skett, och mycket är mitt liv att dela någongång till den jag avgudar mest, en liten. Så många sår, så många steg och andetag man andats fast inte luft existerat. Men även så mycket glädje, att man blir knäsvag.

Just efter allt, allt detta av de röda och detta av de svarta.

Hade jag också gärna velat följa dig ned till källaren där du befann dig pappa. ( med lite suddigare syn när du kom upp)

Men, nej tack, jag hade tänkt leva ett tag, och livet är där källaren inte kommer existera i min värld. Dina ärr är inte mina, fast jag förstår. Mina ärr är mitt liv, och när jag ser dem så inser jag att jag hellre springer mitt maraton utan att ta vid din stafettpinne av självförakt.

Ljuset är i skuggor som skyddar mig mot världen. "men snälla, jag lever och du gör inte " Livet är inte som ett par vinterskor när hösten anländer. Livet är inte som en sommarblomma. Livet är där vi andas. I en stuga långt långt bort, med min prins, tända ljus och överlycklig att mina tända ljus lever och finns kvar här, på min ö, där jag har varit helt öde från alla. Där min ö blir min, min ö och min stuga tillsammans med den jag älskar mest av allt.  Livet är just den att man behöver inte ta båten till denna ö,  utan man kan bara anlända som man är.

Men du kan inte komma till min Ö för du har ej nyckel, och jag har ej modet till att ens fånga nyckeln till din. Och vet du vad, Jag är stolt, för jag vill inte fånga din nyckel.

För

 Jag är jag, och min Ö är min. Och alla som kan finnas till och andas luften som finns omkring oss. På min Ö,  där alla mina älskade kan komma. Och där alla mina kära, och mina ovänner har möjligheten, utan att behöva välja.

Livet är så . Vi får ibland fräknar och skada...

(Du har min nyckel i min dröm, om världen vore perfekt.  Men om världen vore perfekt hade du redan haft min nyckel, och inte överlämnat den så snabbt tillbaka som du valde att göra.)

LIVET ÄR HÄR.

Och jag är stolt över att jag alltid kommer äga min Ö, och att den kommer styras utav själ, ärlighet och hjärta.

The IGNORING day has come, Pisspotta också (men jag säger det bara i garderoben, jag lovar).

Ibland är det faktiskt så enkelt som det ser ut, en sådan där tärd människa som man blir utav att man fått ligga en hel natt med frossa och ett bröst som känns tätare än en skumgummiboll med foder utan på. Sedan att ha dessa traskande myror som gör sig påmind med att trampa sina små pyttemyrsteg i hela halsen så man hostar tills man kräks.

En sådan fin dag har jag lyckas med att trolla fram, och snabbt gick det. Vips vops, så fanns den bara på en dag till en annan, jag undra om allt annat kunde gå l samma ultrarapid fart. Men hejj nu ska vi inte lura oss själva, för de är oftast det saker man vill minst som sker utan att man behöver göra något. Och vill man ha något, det är där och dem vi kämpar för. 

Och med detta sagt så har jag en fin liten händelse i mitt liv som verkligen passar in här. Ungefär som ett litet "ess i rockärmen" kan man säga.

För flera flera år sedan när jag och min familj bodde i en by som kändes som en skokartong nu när man levt sina tidigare år både här och där i världen, de åren som man fortfarande inte riktigt visste vad smink var, inte vad en frisör egentligen gjorde eller att man skulle använda bh för att man var tjej. Yes precis, de var några sådana år.

Jag hade dessa blonda förväntansfulla och oskuldsfulla lockar i håret och fick gå modevisning för första gången. Man var sådär ung och naturlig och inte tala om vilket självförtroende jag hade( för jag hade faktiskt världens bästa mamma och pappa som gav gav och gav styrka, visdom, kärlek, godhet, verklighet och fantasi) allt detta blev alla tankar om stora ting man kunde bli och alla hav som var öppna för att kunna hyra en lyxkryssare för att åka igenom dem med.

Lite visste jag då om den där lilla ekan man skulle ro sin väg igenom alla de sju haven. Men men tillbaka till historien så var det inte modevisningen som var de viktiga i berättelsen utan det var lotteri och vinstutdelningen efteråt, japp ni hörde rätt. Jag har på något vis alltid haft turen att vinna på spel( eller fått för mig det, min pappa brukade alltid säga till mig när jag handlade trisslott för min veckopeng att jag skulle tänka efter för jag kunde lika gärna förlora pengarna, MEN det gjorde jag aldrig) så då kom detta uttryck till sin använding "tur i spel otur i kärlek" och så var det kan jag påstå eftersom jag var en "pojktjej" redan som liten och inte direkt poppis att umgås med om man var en "tjejtjej" hellre.

Men under just det lotteriet, av alla fina priser som fanns att vinna så var det EN sak jag inte, ABSOLUT inte ville ha, för vinna det visste jag ju redan om att jag skulle göra (eller hur).. Joda så säkert som det va sagt så vann jag, men jag vann den där saken , just DEN saken jag inte ville ha. Så när vi avslutade allt och gick ut från jippot den kvällen så gick jag hem "inte" stoltare med en "hand apelsin juice press" men med en nypa förståelse i att man inte får allt man önskat sig, och dessutom att om man inte kan vinna det man vill ha, så borde den här " lycka i spel och otur i kärlek" också ha ett kryphål eller två. Snipp snapp slut så va denna  "esset i rockärmen" sagan slut.

Och nu ska jag faktiskt ligga här, i min soffa, helt ihop sjunken med en mage som varken vill äta, en hals som inte vill svälja och en näsa som knappt vill andas. Jag ska mysa ned mig som en naturligt förskyld människa, Och se ut som en försyld människa gör , sådär halvt likblek, ringar av natten vaken, men med lyckan och leendet att håret iaf ännu luktar shampoo och inte svett.

Helgen har dundrat iväg som en snabb varm bris. Dock har den satt sina spår som en solig sommardag i juni. Med värme, kärlek, vänskap, prinsar och prinsessor. Att se dagen som den är idag, och att den kanske är våran sista. Jag fick ett gott råd från en av mina närmaste vänner när kampen slår om att man en dag ska gå bort, lämna sin kropp men att själen stannar kvar. Hon sa " när jag är rädd, eller när man känner panik över livets frågor och tid, då kan du lugnt säga att dör jag nu, dör jag med fina fina minnen, och saker som jag står för och saker man har varit med om och saker man har runt omkring sig kan man vara stolt över,för jag har levt mitt liv. " Vackert sagt.

Jag tror jag kan känna lite så, eftersom världen som mött mig kanske inte har varit helt faktastisk att leva ibland, och alla staket man har hoppat över har blivit till en vana. Alla hinder, allt drama. och tanken "varför händer detta mig"?

Men tanken på allt jag har, och när jag väl tänker på allt jag har och och inser styrkan som jag besitter och den jag blivit , gör att alla dessa hinder, väggar av oro, dimman bakom molnen, i allt detta så är det solen jag ser, ljuset  leder och hinder är bara till för att bestiga och klättras över.

Numera kan jag det här, så jag har kommit till en del av mitt liv där jag är nöjd över att inte falla alla i smaken, kunna göra allt eller vara allt man borde vara. Det är jag som bestämmer. Och jag behöver egentligen bara vara superwomen för min underbara lilla kille som kommer leva leva leva, och kommer utmana och gå igenom knasiga och jobbiga men även glädjerika stunder. I alla dessa stunder som du min liten passerar i ditt liv kommer jag vara superwoman och så att du alltid vet att jag funnits bredvid din sida i allt de livet omger dig med. Och för mina vänner och min familj behöver jag bara vara den jag är, ibland ensam, kanske ledsen, sårbar, men även glädjefylld för att jag just kan dela mina svagheter och sanningen kring livets situationer. Att bara kunna vara den lilla människan i en stor kropp och i en stor värld helt enkelt. Fast även inse och visa att jag känner mig för stor i denna lilla kropp ibland....

Ser ni mig idag, kommer ni se mig även imorgon, och morgonen efter det, minutrar, timmar, sekundrar och dagar efter det, och i många många år framöver.

Livet är till för att levas, och jag väljer att leva mitt liv med alla underbara kroppar och själar som vandrar omkring mig, fast det ibland kan ske i ultrarapid, och fast vi aldrig någonsin kan beräkna om livet slutar imorgon.