Ibland, ibland blir jag helt slut över människor som ännu inte valt att strukturera upp. Än hur vi vrider och vänder på allt blir en del rätt tjatiga och speciellt påtagna konsikvenser.

Det har kommit till den jämna veckan, där jag bygger, konstruerar, vrider och bänder på tråd och nål för att bygga ett Ikea varuhus från högen utav något som liknar en liten bit av öknen i Sahara. Men fast det känns helt omöjligt ibland är det dom bästa veckorna utav tid jag har.

För när, när hade man tänkt i ett förhållande, som man har, att börja tänka på ojämnheten i något som man började bygga något, att senare kommer de udda och det jämna verkligen spela stor roll tror i det kommande livet. Vi ska nu alltså bry oss om jämna och ojämna veckor, tiden att ha det man fött till världen ska vara en delad räkmacka, att man nu ska dela denna fantastiska räkmacka och räkna alla 24 x 7 timmar som går tills nästa gång jag får tillbringa en vecka med panduro hobby och fast den udda veckan sitter fortfarande detta planerandet, schemaläggning, strukturen, hålla reda på kunskapen om ett litet frö, som en del i min redan färdigvuxna ryggrad.

En del liv följer delar man redan hunnit med som 21, medan vissa fortfarande fast omedvetet leder "hitta själv" kurs.

Jag är glad över att jag inte befinner mig själv i självjusterande perioder, än om vi under hela livet ändras och byggs upp från ingenting till något. Men den del som den udda veckan inbringar och utesluter är känslan att jag hellre inte skulle vilja räkna 24 x 7 dar, utan att du skulle varit här 24 timmar i mitt dygn.

Trygghet är självbevarelse i en värld som du och jag lever i, och jag kommer alltid vara tryggheten i det livet som du kommer leva än vars du befinner dig.

Den fina, den graciösa utav alla regnbågens färger. Du stod alltid och vinkade när jag åkte och kysste mig ömt på kinden när jag kom åter. Du var för snäll för ditt eget bästa, och du drunknade i andras måsten. Livet utan dig har varit en tid som varit hård men kärleksfull. Om du såg dina barn idag, vad skulle du säga pappa? Ibland undrar jag, och ibland blir jag arg för att du inte kan uttrycka allt som du borde vara en del utav. Jag har förstått dina svagheter, eftersom i den slutliga tiden vi hade tillsammans pratade du ganska mycket och när du inte pratade yrade du i massor. Vem kunde se detta pappa? Förutse vars jag efter 13 år utan dig skulle vara.? Efter så många hårda måsten tryckta på dina skuldror att bära och så lite ljus som sipprade in i ditt inre, jag tror inte du skulle kunnat gått igenom det som händer just nu i denna nutid. Du älskade oss båda med svagheter, och jag tillsammans med min bror och din son. Förlåt att jag måste säga men vi är nog inte dessa syskon längre. Det är nu min läkare skulle sagt , du kommer förblöda, din familj kommer lida och din katt kommer svälta. Inte när kejsarsnittet togs. Vi vet båda att de starka överlever, än om det ändå inte blev som det skulle. Och när du djupt bestämde att det skulle vara över så tackar jag dig för att du och min mamma uppfann mig. Att ni magiskt fick min bror och mig, fast inte kärlek höll er ihop. För så länge jag lever kan jag ändra på ett adjö fast jag inte trodde att du skulle kunna dö. Och jag kommer lära mig mer utav växter på latin och kunskaper om norska dansband. Där borta är du och här är jag, jag behöver inte säga hejdå mera min underbara far utan på återseende. Efter jag hunnit gjort allt, och när jag är grå och gammal sittandes bredvid mina barn och barnbarn, då sluter vi cirkeln. Tills dess, får du tillbringa tid med de som tyvärr i livet slitits från våran nutid och ta hand om de änglar som gråter. I din tid blir det ingen tid, men lovar att jag kommer uppdatera dig om vad du gått miste om. Som en diamant i Japan, är du alltid närvarande i mig. Fast jag hade kunnat hoppas att du hade en returbiljett i frivilligt val utav ett dåligt avsked.

Dessa två veckor har varit en tävling i tid, styrka och (vänskap). Vänskapen kom när man mest behövde den.

När sista sucken gjorts, man vet så väl, men man säger inget. Det finns en som infinner sig och tar över. Jag förstår nu att jag egentligen inte förstår min kapacitet, fast hon säger det så ofta. Mycket utav denna tid har varit en tid som alla andra bemärkelser, den är bra om den är bra men om den är dålig? Vad gör ni då? Här skulle jag vilja plocka ned Jesus igen och ställa honom en ängel's diffus dialog om ute eller inne? Han skulle säga motfrågan, vad tycker du? Och som pedagog som jag är säger, "ok, vad tycker du om din arbetsplats, som krigar och för besvär?" , så pass skulle vi och allmänheten också fungera(för inget svar vill infinnas). Vi gömmer det som är mindre bra (pratar med lögn: do,re, mi,fa,)"korsords fysik"men vi pratar väl och fint om den solskens liknande blå himmel som finns. Vi tar allt som ger något.
Men jag hade tänkt sitta här och vänta och roa mig medan, för att jag vet att det finns en tid som snart är här igen, och jag kommer njuta fullt ut varje dag för nyhetens förvärv. Och jag tänker inte göra rätt och göra om, jag kommer välja rätt och va den rätta som jag är, som solsken...
Så Jesus " gör inte om och gör rätt. Gör rätt inför erfarenhet och värdsligt perspektiv " För i mitt lilla perspektiv, levande i 25 år så ser det ut som att du inte alls levt i våran nya nutid eller levt ihuvetaget, och nu står jag domare// En ängel's rätt i samhällets del i symfonin...   Pssst, "jag kommer vinna"!

Våga se, våga vara, och våga känna. Flera utav oss människor borde kunna denna enkla kombinationen. Livet är inte alls som vi tänkt/ skulle vilja/vara/bli men jag lovar,det kommer bli bra. Så mitt 2013, Är det år som jag säger "detta år kommer säkert vara hårt för många utav oss, för alla är olika, men se det lilla i det stora, vad du än har. Se det lilla och vi kommer se är en hel värld tillsammans."!

Ibland genomförs mystiska delar, och kan bara ana att han där uppe har något med allt detta att göra. Ett litet finger i spelet man spelar ungefär. Sist jag befann mig just här, var exakt 364 dagar sedan och precis som alla andra inväntade någon sorts utav romantisk nyårsafton med ett stort "kaboom" kvällen i all sin ära, den spenderades dock med tre rätters middag, tillsammans med en rysk(väldigt trevlig kvinna) och när nyårskarameller och smällare inföll, kom det där "kaboomet" dock inte i den romantiska temat, utan mer det teoretiska och praktiska.

Man skulle kunna tro att jag var själv på genomresning, tyvärr så icket, personen ifråga hade bara bestämt sig och när personen ifråga bestämt sig blev det inte mycket man själv kunde göra åt saken. kvällen var en utav många kvällar som jag genom mig själv, min del utav styrka bestämde för mig själv , det var en utav de många kvällar som jag i sinnet sa att det skulle få ett slut. Min nyårs önskan efter hårda månader, så är det nu i början utav slutet något som i verkligheten blev verkligt.

Att strosa runt och känna lugnet på de fina tegelstens gatorna, ta en kopp kaffe på ett mysigt dropp in ställe( hinna med att tänka och se på andra). Mys är ett överdominerat ord, men det är ordet som gör dagens verklighet mest verklig och sanningsenlig.

Idag behöver jag inte vara den som efter fix och trix blir ensam på en fin restaurang för att sluta upp och ändå ha det trevligt, och jag behöver inte vara den människa som stålsätter sig, när klivet innanför dörren blir av. Idag väljer jag att välja själv, och i mitt liv kommer det aldrig mer bli kaboom(förutom i den romantiska agendan) och då kommer jag välja att lyfta på ena klacken när kyssen istället ges.

Nu ska jag gå ned och njuta utav min egenvalda tre rätters middag, sedan ska jag ta en övernaturligt lång dusch så att mina fingrar blir barnsligt skrynkliga och sedan mysa ned bland alla kuddar och vakna upp till en fixad och klar frukost. Mmmm njutbart, kan även kallas "Mamma på rehab".. Om det varit filmbaserat...

Tiden har runnit, tid är så lite i så mycket. Under 5 minuter utav tid som vandrat förbi har vi i det stora hela, diskat och ätit våran kvällsmat. Min skrivkänsla är upp till öronen borta, vinden tog den när jag nu varit superwoman på heltid. Jag tittar ut, och jag ser högar , högar utav kallt och vitt. Vad ska jag göra? Att trotsa kylan i all oändliga del utav världen är nog det bästa. Jag skippar "långtrosorna" och ut vi går. Men tanken finns fortfarande närvarande, om tomten, om livet som levs. Och Gud borde jag vara för att förhindra detta.
När man slår på min kanal utav liv inser man att speciella dagar är bara dagar. Det är dagar för att det är bara timmar utav ett helt år som vi sedan får tillbaka. Jag kan leva med tomtenissen två dagar efter tomtedagen, för jag väntar och klara mig.

Denna tomte vi har, varför varför ska alltid pappa gå ut och köpa tidningen? Jag är själv inte uppvuxen med just detta mysterium men anser att barn är rätt smarta så hade man tänkt klaga på att någon tjallat på dagis om (tomten humm inte humm finns) så hade man kanske kunnat iaf göra en trolovade berättelse från början. Här i våran lägenhet har vi all oknytt som städar och möblerar rum, till att tomten knackar och säger god jul, ( fast man inte ser tomten) sedan har vi lilla tomtefeen som placerar ut lite spår då och då till en skatt som tomten tyckte att man skulle haft för att man är så duktig. I allt detta kan vi se att det bara är fantasin som spelar roll, för än hur vi vrider och vänder på det kommer barnen få höra från andra barn att tomten inte (host) så medan vi kan, så är det fantasin i deras små sinnen som får spegla verkligheten. Och verkligheten är just att få tro på det man väljer att tro på, så föräldrar låt er själv spegla er i erats barns verklighet. För jag lovar er, det är mer än intressant.
Om min lilleman fått styra lite i världen hade det varit superhjältar fast ingen värld att vara till godo i krig , förutom att leka med alla barn :). Dessutom och förglömma så hade det också varit en gratis "jordgubbsmunk kiosk" inne i stan. Och ett Star Wars centrum med bara lotsas krig. Och dessutom, vänta , vänta det bästa. Jag är prinsessa för min lilla spiderman, Ironman, och nu även hulken( för jag har hört att hulken är starkare och kan slänga bort capten America , bytt är bytt) .

Känslan sedan jag fick tillbaka min liten i stort format är känslan utav att jag älskar att gå och sova med dig bredvid, höra dig andas med de små lungor du har och jag älskar att se dig . Du är så oskyldig och så underbar, och ditt mjuka hår bredvid min kind får mitt hjärta att dunka. Dina mardrömmar, ditt prat i natten. Du. Du min prins i alla dessa skapelser utav världen får mig att vara knäsvag.

Nu efter en dag med mys i mormors hus, kommer vi sova gott med mina Batman-pants och dina Spider-Man pants. Here we go superheroes in our dreams.. Och se, det blev ett hjärta..

Mina anteckningar har blivit delen utav er. Jag ser mig runt, och mitt rum är "mitt"en natt till, min "Mum", är min och fridis Mum en natt till ,och en dag till, en ängel som går runt i världen. Iklädd en människokropp men med styrka som en supermum ska ha, och jag är så tacksam för att jag fick, fick vara en del som hon så djupt öppnat upp.
Snön är här, "därborta som är hem" och medan jag saknar mitt godaste godis och mina "allt" för hjärtat så känner jag uppror inombords . Mitt medvetna har öppnat upp sig i frågor som jag inte trodde fanns, livet och synen ser klarare i en värld där glädjen utav ( 1 gris utav alla grisar som väljer att vara den lyckliga utav grisar).

När jag känner och ser, inser jag allt som jag åstadkommit, och vid 25 år närmare 26, inser jag att det är väldigt mycket. Jag är den lycklige som klarat och gjort det. Jag inser att jag har så mycket i mitt bagage att jag nu (om jag varit tvungen) kunnat sätta mig ned i min vinröda filt och njuta över hur lycklig jag är utav allt som jag valt, gjort och har åstadkommit i det år som jag levt. Och i samma minut som jag inser det, inser jag även hur mycket tid jag har kvar. Och jag har varken någon stress eller måsten, eftersom jag har allt bredvid och styrkan i mig.

Ikväll tackar jag inte bara de som gjort mitt liv som det varit, idag tackar jag mig själv för att jag verkligen lyckats, och för att jag faktiskt har den styrkan jag förut stog avundansvärt och tittade upp på. Idag säger jag med allt jag har inom mig.
Fy fan vad jag är bra.
Och jag ser fram emot flera år tillsammans med otroliga utmaningar, en stor energi utav förverkliganden och en pågående resa tillsammans med dem som jag håller närmast hjärtat...