Kryper ned med allt för höga strumpor, tofflor, liniment och med en sorts arom utav eucalyptus runt om mig. I kläder och i en sorts ställning som inte kunde varit mer oaktraktiv.

Den besegrande känslan är som en sorts värk utav tusentals köttätande kryp som jag skulle vilja banka skiten ur. Men när jag väl bestämt mig, så kommer en hastig förståelse i att jag tillsammans med dem skulle följa med.

Så mitt i mellan känsla utav att bekämpa bovar och känslan utav att vara besegrad, finner jag mig i mellanläget. Jag acceptera att jag nu istället får hjälpa "äldre människor att gå över gatan".

Med förtvivlan hänger jag utav mig min "glänsande svarta" på en gyllene krok i hallen. Jag stryker mina fingrar över det magiska materialet som fått de allra grymmaste brott lösta. Det är inte skrynkelfritt längre och revor känns mellan de mjuka fingrars beröring och det kalla, dessa små och stora rispor riktat mot hjärtat, vissa nära, vissa allt för långt borta att jag aldrig insett att de existerat. Allt för att bekämpa det oviktiga, onödiga, det farliga.

Doften hänger kvar, en doft utav mod, självinsikt, styrka, tilltro och medkänsla.
Föds vi alla med rent hjärta utav guld?
Om vi tror på den "ultimata tanken" så borde vi kunna förhindra att så många faller mellan våra värdsliga ramverk.

Och medan jag befinner mig på någonsorts utav "rehabiliterings planet" med halva mina kroppsliga styrkor bortrövade, tänker jag lämna utöver uppdraget (hålla gatorna trygga) till de som fortfarande har sina fulla kapaciteter tryggt förvarade.

         
   -Hejj Capten, du får ta dubbla skift, förstärkning är påväg..